Tjugofyra and counting

Fyller då tjugofyra år imorgon.

Om detta har jag att säga:

VAR tog det senaste året vägen? Detta har utan tvekan varit det snabbaste året i mitt liv. Det var ju IGÅR som jag var på valskådning i Australien och käkade teppanyaki och chokladtårta till middag och blåste ut tjugotre ljus? IGÅR!

Tjugofyra, det är inget särskilt va? Alltså, inget SPECIELLT händer nu va? Inget extra körkort man får ta? Eller så?

Flytta till nytt land, ensam, precis innan man fyller år kan skapa lite ångest över att man eventuellt ska fira den i ensamhet utan att någon säger grattis. Nu besitter jag ju dock sådan ENORM social kompetens (eller övertalningsförmåga, beror på hur man ser på det) att jag fått med mig cirka fem, kanske till och med fler, kollegor som ska med på middag imorgon kväll.

Ess se hå dubbelv e i säta

Schweiz är ett fint land, det är synd här är så många Schweizare bara.

Så har jag inte sagt. Men jag hörde någon som sa det i lördags. Man kan inte generalisera hela nationaliteter, så fungerar det inte. Trots det, så kan man undra - vi svennebananer som är ökända för att vara dystra, mörka, seriösa och allvarliga själar (tack, Bergman) - varför klickar vi inte perfekt med Schweizare som är ökända för att vara allvarliga, seriösa, mörka och dystra.

Istället jublar vi över Aussies och Kiwis och deras öppenhjärtlighet, vänskaplighet och avslappnade attityd.

Inte vet jag.

I alla fall.

Bra saker med Schweiz:
Det är så fint. På morgnarna, på väg till jobbet, går jag längst med en spegelblank Luzernsjö där bara ett dussintal svanar och ett fåtal kajakpaddlare stör ytspänningen. Solen som går upp bakom bergen. Snön på bergstopparna. Färglada hus. Betande kor. Massiva slott och små små alpstugor. Solnedgången och de upplysta medeltida broarna över kanalen.

Man tjänar jättemycket pengar.

Det finns mycket choklad tillgängligt och Nutella är billigt här.

Det är nära "till Europa".

Mindre bra saker med Schweiz:

Det kostar jättemycket att bo och leva här. Om man då inte bara äter choklad, men det gör man ju inte. Nä.

Dom tycker väldigt mycket om byråkrati och punktlighet och att skriva på massa massa papper. Och att vara tyst efter elva på kvällarna och källsortera ordentligt och så.

Det kostar jättemycket att bo och leva här. Om man då inte bara äter Nutella, men det gör man ju inte. Nä.

Varje gång jag ska stava till Schweiz måste jag tyst säga varje bokstav. Men det kanske bara är jag.

Skymning i Luzern

I denna byggnad jobbar jag

 

HEJ

Det går ju sådär, detta.

Portugal var så bra. Så varmt och soligt och intensivt och kul och givande.
Långa mötesdagar, helt fantastisk galamiddag i ett palats (ja, palats) och långa partynätter.

Ja.

Nu sitter jag med min versicherungsvorschlag som jag skulle ha skickat in för fem veckor sedan men eftersom jag INTE FÖRSTÅR TYSKA så går det inte så bra.

Ska google translatea lite nu. Tar lite tid eftersom alla tyska ord består av minst 24 bokstäver.

 

Månad ett.

Jag har en känsla av att ha för mycket att berätta, för lite tid att berätta och därför berättar inget alls.

Jag kan berätta om hur jag inte alls fastnade i Kambodja. Om hur vi njöt sista dagarna på lyxhotell i Bangkok innan den bittra verkligheten i Lunds universitets salar slog emot oss. Jag kan berätta om England, Island, Tyskland, Schweiz, Kroatien och Spanien. Om hur tiden flög förbi men hur det ändå alltid var en evighet tills jag fick flytta bort igen.

Eller så börjar vi om. Här, mitt i Schweiz, med ett färskt ausländerausweis i handen och nya oklara, ovissa dagar.

First things first. Jag har en flygbiljett till Portugal, avresedag onsdag.